Dödsångest och posttraumatisk stress
Igår tog vi en (gratis) tripp till Gröna Lund.
Där såg vi döden i vitögat.
Vi åkte fritt fall.
Detta kan ju för vissa ses som en living on the edge upplevelse som ger dem ny ork till livet (?).
För mig medförde det dödsångest och posttraumatisk stress.
VET NI HUR HÖGT DET ÄR?
Vi stod i kön innan och det var frasen som ständigt kom ur min mun, men jag skulle fan åka. Det är ju gratis och jag hoppades på att det kanske skulle ge mig en liten boost och att jag glatt skulle studsa där ifrån efteråt, fett nöjd med vad jag åstadkommit.
Men nej, vi satt brevid varandra och på vägen upp tänkte jag att "vi har ju tur, som får utsikt över Stockholm på så hög höjd". Jag blundade och skrek hela vägen upp. Öppnade ögonen och insåg att detta blir nog min död. Vi dinglade alltså med benen ut i ingenting på den högsta fritt fall i hela europa. Brevid mig satt Lotta och peppade med "okej okej okej okej okej, ta hand om er om vi inte ses igen, jag älskar er och det var kul att lära känna er" och Elin satt på andra sidan och skrattade hjärtligt.
Vi hade räknat sekunderna (skunden?) det skulle ta och åka ner och tyckte inte det var så farligt.
Det kändes som en hel evighet, en livstid.
Skriket satt i halsen och jag var helt och fullt övertygad om att vi skulle dö.
När vi sedan skulle sätta ner fötterna på marken och jubla av glädje så skakade jag i min kropp och blev sjukt förvånad över att benen ens höll att stå på.
Jag skakade i fem-tio minuter efter denna nära döden upplevelse och var mer tacksam över att leva än nöjd över att ens ha åkt den.
Men vi gjorde det. Herregud. Vi gjorde det verkligen. Vi är ju hela jävla sinnessjuka och dumma i huvudet på alla sätt och vis.
Lyckligtvis så kommer denna dag att innehålla stora mängder vin utomhus som förhoppningsvis gör att vi glömmer detta.
Men som sagt, jag lider ju numera av posttraumatisk stress, så mardrömmarna är väl bara att vänta inatt! (Ja, jag ställde diagnosen själv. Jag kände att jag har de kunskaperna)
Tack och hej.
Där såg vi döden i vitögat.
Vi åkte fritt fall.
Detta kan ju för vissa ses som en living on the edge upplevelse som ger dem ny ork till livet (?).
För mig medförde det dödsångest och posttraumatisk stress.
VET NI HUR HÖGT DET ÄR?
Vi stod i kön innan och det var frasen som ständigt kom ur min mun, men jag skulle fan åka. Det är ju gratis och jag hoppades på att det kanske skulle ge mig en liten boost och att jag glatt skulle studsa där ifrån efteråt, fett nöjd med vad jag åstadkommit.
Men nej, vi satt brevid varandra och på vägen upp tänkte jag att "vi har ju tur, som får utsikt över Stockholm på så hög höjd". Jag blundade och skrek hela vägen upp. Öppnade ögonen och insåg att detta blir nog min död. Vi dinglade alltså med benen ut i ingenting på den högsta fritt fall i hela europa. Brevid mig satt Lotta och peppade med "okej okej okej okej okej, ta hand om er om vi inte ses igen, jag älskar er och det var kul att lära känna er" och Elin satt på andra sidan och skrattade hjärtligt.
Vi hade räknat sekunderna (skunden?) det skulle ta och åka ner och tyckte inte det var så farligt.
Det kändes som en hel evighet, en livstid.
Skriket satt i halsen och jag var helt och fullt övertygad om att vi skulle dö.
När vi sedan skulle sätta ner fötterna på marken och jubla av glädje så skakade jag i min kropp och blev sjukt förvånad över att benen ens höll att stå på.
Jag skakade i fem-tio minuter efter denna nära döden upplevelse och var mer tacksam över att leva än nöjd över att ens ha åkt den.
Men vi gjorde det. Herregud. Vi gjorde det verkligen. Vi är ju hela jävla sinnessjuka och dumma i huvudet på alla sätt och vis.
Lyckligtvis så kommer denna dag att innehålla stora mängder vin utomhus som förhoppningsvis gör att vi glömmer detta.
Men som sagt, jag lider ju numera av posttraumatisk stress, så mardrömmarna är väl bara att vänta inatt! (Ja, jag ställde diagnosen själv. Jag kände att jag har de kunskaperna)
Tack och hej.
Kommentarer
Postat av: Olof
Detta var väldigt roligt :D Och btw, det är jävligt högt..
Trackback
