En bra morgon
Idag vaknade jag och tittade ut genom fönstret och möttes av ett iskallt och soligt Stockholm. Jag tänkte att idag kommer bli en bra dag och kokade lite kaffe.
I denna stund sitter jag alltså här och sippar på coops fantastiskt goda (försöker hålla den goda attityden uppe) instant café med weeping willows som fyller lägenheten.
Talade ett par ord med Johan som sa åt mig att trotsa kylan och ha klänning på mig, så fick det bli och jag fryser lite, men det gör inget, för klänningen är blommig och jag är töntig men det gör vardagen lite roligare.
Om en stund ska jag vandra mot jobbet för att springa på löpband (ja, för er som inte visste det, jag har börjat träna. Högst otroligt, men helt och fullt sant!) och tala allvar med Marina. Sedan ska jag spendera kvällen med att jobba. Jag känner att det kommer bli bra, en bra kväll, en bra dag.
Nya tag.
Gör entré igen
Jaha, jodå. Ja..
Camilla tänkte att vi skulle styra upp det här med bloggande igen. Jag tycker att det är ett trevligt initiativ och tänker därför bloggdebutera igen.
I detta nu sitter jag i min nuvarande boning som ligger endast ett stenkast från skutan. Jag kan se taket härifrån. Eller ja..alla tak på alla hus över hela norra stockholm, men det är en annan femma (och nej, jag kan inte sluta skryta, jag är för nöjd för det) och jag försöker hitta inspiration till något som kan komma att bli ett fruktansvärt dåligt blogginlägg. Som sagt dock, jag gillar initiativet och stöttar det därför genom att bidra lite.
I vanlig ordning ska jag upp och springa runt på en buffé tidigt som satan imorgon, men efter det har jag i alla fall den dejt med malin att se fram emot, så dagen kanske blir händelserik i alla fall. Man vet ju aldrig.
Nu tänkte jag blasta stereon med lite Band of horses och dansa runt till utsikten av ett så gott som nattsvart stockholm och minnas förra hösten, men se fram emot det som komma skall resten av detta år mer.
Välkommen tillbaka bloggen, jag saknade dig lite. Lite.
Alla som har varit snälla mot mig ska få många presenter
AAAAAAAAAAAH!
Jag kanske är den enda i nästan hela sveriget som inte är bakis idag? feeling kinda good though.
Sitter ute på landet med en ettåring hängades och slemmandes brevid mig på stolen som hela tiden stirrar upp på mig med sina stora blåa ögon. SÖTUNGE.
Midsommar spenderades alltså för mig på hemmaplan med tårta, gratis mat och lite drinks, det kändes helt okej, helt okej.
Så så är det med det.
Imorgon.
Imorgon flyttar jag mitt pick och pack 25 minuter västerut. Jag har i princip redan lämnat skutan med andra ord, jag har sovit min sista natt där och packat ihop nästan allt.
Imorgon följer mig alltså ett fullspäckat schema som innebär kungens kurva, tyresö, kungsholmen samt hässelby som slutstation. Imorgon kväll kommer Camilla på besök och då ska allt vara klart! Tro mig, det kommer vara klart.
Ja ja, så är det med det.
Detta var alltså mitt goodbye inlägg i skutans blogg. Jag lovar att komma på besök.
Hej då!
Verkligheten hinner (knappt) ikapp.
Jag har nu gjort raka motsatsen och är inne på ett 17dagars jobbpass och har fortfarande en liten lätt ångestattack över att jag efter det ska vara ledig i fyra dagar, då hyran snart höjs och vuxenpoängen redan räknas. Detta är baksidan med att vara extraanställd. Förlåt, kära vänner, för detta och om jag skulle försumma er på något vis så slå mig i huvuet och säg åt mig på skarpen, men ha gärna en uns förståelse också.
Som att det inte vore nog med detta 17dagarspass, så ska jag flytta snart. Detta betyder samma procedur som senast detta hände. Inköpslista, IKEAlista, matlisa, komihåglista, fixalista och jag är så otroligt rädd att missa något.
På detta ska man ha en budget också, och då är vi alltså tillbaka på pengajobbfrågan.
Det är en mycket ond cirkel, det här, och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur den och fortfarande kunna ha ett liv, betala hyra och räkningar och dessutom ha råd att äta mat.
Herre min gud i himmelen, nu får du gärna hjälpa till.
MAAAAD
Igår när vi satt på bussen på väg hem efter en helg av totalt jävla utflippade och störda äventyr så uttalades orden "nu när vi har haft en så himla fantastisk helg, kommer det slå tillbaka? får man ha en så bra helg?" (Jo, just det, matilda tvättade håret med hundbalsam också, det är sant!) och det var bara en tidsfråga tills helgen skulle börja slå tillbaka för min del.
Klockan 1930 befinner jag mig på jobbet, första dagen jag ska vara med och hjälpa till i puben jag måste prestera prestera prestera men min kropp sa raka motsatsen. Den bad mig snällt att snälla snälla snälla gå och sova eller börja gråta hysteriskt eller få någon form av stark reaktion på något, dessutom hade jag hemskt ont i kroppen.
Det första jag får veta är att vi ska ha en grupp fransmän, de väääääägrar att prata engelska. De tittar oförstående på mig och säger något på franska som jag inte förstår, jag ler lite och går in i köket och slår huvudet några gånger i väggen i ren frustration. Puben blir fullsatt och vi sitter i skiten, på riktigt. Min första dag, jag är major bakis och supertrött och jag springer som ett jävla djur hela kvällen. Svetten rann längs med ryggen. Min chef uttalar de hemska hemska orden "det vore bra om du stannade till stängning". 23.00 alltså. Jag skulle jobba frukost dagen efter.
Ja ja.
Jag sa att det var lugnt och efter ett tag så kom hon till mig och sa att "du kan väl börja förbereda för stängning? Ta bort disken och så."
wiiiiiiiiiiiiiiiiiii skriker den enda hjärncell som är vid någon form av medvetande. Jag börjar långsamt långsamt rulla vagnen med säkert hundra tallrikar eller mer på mot disken näääär....
KRASCH BOOOOM BAAAANNGGGGGG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
50% av tallrikarna når golvet och det låter, det dånar och alla tallrikar som föll gick i en miljard små bitar och alla skrattar mig rakt upp i ansiktet. HAHAHAHA skriker dom och pekar. Jag ville dö. Jag slutade 23.30 för att börja 06.30 imorse.
On top of this, solbrännan svider som knivar mot huden, jag har suspekta blåmärken över kroppen och dessutom små skärsår efter porslinet jag hade sönder.
Så, jag skulle nog vilja säga att det slog tillbaka. Ja.
Herregud
Jag har så fruktansvärt mycket intryck och komihåg att smälta och fixa och dittan och dattan så jag vet knappt vad jag själv håller på med.
Något som jag vet är i alla fall följande:
Den 21 juni lämnar jag skutan för att prova på det stora livet i mitt lilla place.
Denna dag (som förhoppningsvis är solig) så kommer min gode far från örebro för att hjälpa till med detta.
Om ni få själar där ute som faktiskt läser denna blogg känner att ni vill ge en hjälpande hand denna dag, så är ni mer än välkomna, jag bjuder på saft och kakor på balkongen!
Till dess ska jag försöka fixa mina komihåg och så vidare.
Vi hörs.
Jahaja
När chocken lagt sig
HA!
BIG NEWS!!!!!!
LÄGENHET AJUSTEEEEEEE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
hässelbygårds a-lagare bör akta sig för NU JÄVLAR!
zzzzuuupeeerrrrreeexxxxccciiitttteeeeeeedddddd
Men just nu så är det bra, jag lyssnar på Happy together som är mysig och laddar inför ikväll.
Vad händer ikväll undrar ni då?
Det ska jag berätta.
Jag ska kolla på lägenhet!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag hoppas för allt i hela världen att jag får den, så håll tummarna för mig! Verkligen, jag menar det, håll tummarna!!!!!
Gud, vad jag hoppas.
Om jag inte får den råder jag er till att hålla er på avstånd ett par dagar då detta nederlag troligtvis kan medföra okontrollerad gråt och extrema humörsvängningar.
Bara så ni vet.
Jag kom just till insikt med något.
Jag tar på mig halva ansvaret att styra upp detta och hela ansvaret att få Daniel att styra upp sin halva.
Det går inte att sitta hemma en lördagkväll och kolla på eurovision med ett halvt öga.
Vi måste ha protokoll, vi ska ha fruktsallad och glass, popcorn i mängder vi aldrig sett förut och helst också lite glitterspray i håret.
Varför styr jag upp detta ett par timmar innan det börjar och inte för en vecka sen typ? Va? Är jag så dum? Det är ju förihelveteeeeeeee tradition ju!!!
Hoppas Gud bevarer mig väl efter detta svek mot det europeiska tradition som mina ögon mött sedan 19 år tillbaka.
Förlåt, världen.
Jag lovar att styra upp detta nu.
Denna vardag, denna värld.
Jag vill börja med att tala om att min stulna, rosa, vackra cykel har kommit tillbaka. Den står nere på gräsmattan i all sin glans med båda mina lås låsta.
Bara så ni vet så har den vart borta i ungefär tre månader nu, jag tror att det är ödet.
Med tanke på att jag många gånger tänkt slänga nycklarna med tankarna att den aldrig kommer tillbaka, men sedan ändrat mig då något hopp inom mig kanske skrek till lite och sa åt mig att spara dem.
Och jag målade naglarna för några dagar sen, i samma färg som cykeln.
Jag tror att detta är en fråga som Freud skulle finna intressant, typ finns cykeln på riktigt? Är cykeln en hallucination? Finns människor EGENTLIGEN? Herregud. Det kanske är jag soim käkat någonting konstigt och börjar inbilla mig saker.
Jag spenderade just cirka en timme i telefon med Freuds avkomma som hade lyssnat på Harry Potter och trodde att någon hade dragit en Alohomora på cykeln för att sedan använda den och ställa tillbaka den.
Är det någon som har en annan teori? I mitt huvud så går inte stulen cykel ihop med det faktum att den kommit tillbaka med alla lås låsta och ser helt oanvänd ut. Någon? Berätta i så fall gärna era teorier, detta kommer jag grubbla på under en längre tid..
Igår var jag på teater skulle jag också vilja inflika. Vi såg Mellanrum av Jonas Karlsson med Johan Rheborg (som jag senast såg i Kenny Starfighter vilket gjorde att vissa tonfall innebar att jag (ensam) brast ut i skratt). Detta följdes lite trevlig upp av häng vid vattnet vid slussen.
Helst skulle jag vilja att ni hade läst detta inlägg till tonerna av Bear Quartets Tuna som jag försökte youtubea fram, den fanns inte tyvärr. Ni som har spotify, do your thing.
Ranjit i äppelknyckarbyxor
Lägenheten vändes ut och in och upp och ner och luktar nu förhoppningsvis äpple av doftljusen jag tänt (för att försöka få bort grön-currydoften som spred sig när jag hällde ut en ett par månader gammal burk). Sorgligt nog kan jag inte själv känna doften då jag har dragit på mig en förjävlig förkylning.
Nu sitter ja i soffan och förbereder mig för kvällen med lite kaffe.
Ikväll är det kultur.
Jag ska på teater.
Min nya pojkvän
Dagens outfit
Idag gick vi och köpte kaffe, jag och Lotta.
Dagens outfit rebecca:
Grå tröja - HM
Svart pennkjol - myrorna
Svarta strumpbyxor - HM
Klockhalsband - mormors mammas
Dagens outfit Lotta:
Svart jacka - Stadium
Röd och vitrandig tröja - HM mamma (bib?)
fleesefilt - Hemtex
Svarta tofflor - intersport
ja, alltså, vi gick och köpte kaffe.
Att dö lite
Nej, men mina två senaste dagar har präglats av bakisfylleångest och flashbacks som gör att denna ångest bara håller i sig ännu mer. Då är det trevligt när man talar ut och vill ha stöd, att man blir utskrattad! Just fint det.
Ja, och skutan har besök av lillasyster Daniel och hennes två vänner, det gillas! De ska ut och dansa ikväll medan en annan ska jobba och slita lite. (Tur egentligen för annars hade jag troligen vaknat med extrem dubbelångest imorgon och börjat skära mig i handlederna)
Inte nog med att jag har bakisfylleångest för andra dagen i rad utan är dessutom drabbad av en dödlig allergi som small till och gör att jag går runt och tror att jag drömmer (vilket i och för sig skulle vara trevligt).
Summan av kardemumman, jag har ångest, ont i varenda vrå av kroppen, vätskor av olika slag som rinner ur varenda öppning i ansiktet som inte är tillproppad och nyser 50 gånger i minuten.
Så, nu har jag spytt lite galla på världen genom bloggen. Nu känns det lite bättre.
Sååå..är det någon som skulle vilja vara jag för ett tag och typ styra upp mitt liv lite? Någon? Ingen?
Nähe. okej.
Robinson-Jarmos ex-fru
Dödsångest och posttraumatisk stress
Där såg vi döden i vitögat.
Vi åkte fritt fall.
Detta kan ju för vissa ses som en living on the edge upplevelse som ger dem ny ork till livet (?).
För mig medförde det dödsångest och posttraumatisk stress.
VET NI HUR HÖGT DET ÄR?
Vi stod i kön innan och det var frasen som ständigt kom ur min mun, men jag skulle fan åka. Det är ju gratis och jag hoppades på att det kanske skulle ge mig en liten boost och att jag glatt skulle studsa där ifrån efteråt, fett nöjd med vad jag åstadkommit.
Men nej, vi satt brevid varandra och på vägen upp tänkte jag att "vi har ju tur, som får utsikt över Stockholm på så hög höjd". Jag blundade och skrek hela vägen upp. Öppnade ögonen och insåg att detta blir nog min död. Vi dinglade alltså med benen ut i ingenting på den högsta fritt fall i hela europa. Brevid mig satt Lotta och peppade med "okej okej okej okej okej, ta hand om er om vi inte ses igen, jag älskar er och det var kul att lära känna er" och Elin satt på andra sidan och skrattade hjärtligt.
Vi hade räknat sekunderna (skunden?) det skulle ta och åka ner och tyckte inte det var så farligt.
Det kändes som en hel evighet, en livstid.
Skriket satt i halsen och jag var helt och fullt övertygad om att vi skulle dö.
När vi sedan skulle sätta ner fötterna på marken och jubla av glädje så skakade jag i min kropp och blev sjukt förvånad över att benen ens höll att stå på.
Jag skakade i fem-tio minuter efter denna nära döden upplevelse och var mer tacksam över att leva än nöjd över att ens ha åkt den.
Men vi gjorde det. Herregud. Vi gjorde det verkligen. Vi är ju hela jävla sinnessjuka och dumma i huvudet på alla sätt och vis.
Lyckligtvis så kommer denna dag att innehålla stora mängder vin utomhus som förhoppningsvis gör att vi glömmer detta.
Men som sagt, jag lider ju numera av posttraumatisk stress, så mardrömmarna är väl bara att vänta inatt! (Ja, jag ställde diagnosen själv. Jag kände att jag har de kunskaperna)
Tack och hej.
Tech noir light
Lotta är tillbaka. Min älskade Lotta.
Det var galen brainstroming på låtar, mat och kopiösa mängder vin.
Vi drog oss vidare och hamnade på ett hak på söder där valen stod mellan Fashing, Debaser och 80's.
Vi valde 80's.
Jag förväntade mig en skråla-med-till-madonna-like-a-virgin-dansa-som-en-galning kväll.
Jag kände igen en låt under hela kvällen och det var: Personal Jesus.
Jag och Matilda drack vodka shots och jag slutade reflektera över vilka som egentligen befann sig runt oss. Vi seglade som de falkar vi var runt på dansgolvet och viftade med armarna.
Idag är Lotta sjuk, stackarn, och ligger inne i Elins rum och gnyr lite ynkligt och Daniel kollar på, vad jag förmodar är, Robinson och kommer med små utrop så som: va?! nääääää. jaaaa! ibland.
Själv sitter jag på golvet i vardagsrummet och försöker komma på ett soundtrack till den här dagen.
Hittills har det senaste dygnet präglats av Beyoncés Halo och Bo kaspers orkesters Dansa på min grav men just nu sitter jag också och överväger Bloc partys I still remember. Ingen av ovanstående titlar på grund av låtens innebörd utan rent av hur hjärtskärande de är.
För dig med Lars Winnerbäck börjar också krypa sig på.
Kultur
Ännu en arbetsvecka har gått. Ännu en person ska röstas hem ur top model. Elin är på kurs och jag måste plocka ögonbrynen.
Vi ska nämligen på kultur ikväll! Kultur och vin. En riktig ugglekväll.
