Kvarteret Skutan

Har problem att släppa det faktum att Rebecca har en helt jävla otrolig utsikt! Tror det var därför mitt undermedvetna vägledde mina händer till att förstöra hennes dvd under helgens besök. Man kan inte ha allt, faktiskt.

Fan vad jag ser fram emot helgen. Det ska nämligen ätas tapas och så ska mamma laga festmåltid. Utöver detta ska jag försöka squeeza in ett litet svull av buffén på Hermans. Tiden mellan måltiderna har jag tänkt spendera uppe hos Rebecca. Frågan är bara hur jag ska komma dit, tyvärr så kan man inte rulla uppåt. "Det finns inga genvägar" som min livscoach farbror Barbro skulle sagt, men just nu önskar jag att hon hade fel

Jaha, jodå. Ja..
Camilla tänkte att vi skulle styra upp det här med bloggande igen. Jag tycker att det är ett trevligt initiativ och tänker därför bloggdebutera igen.

I detta nu sitter jag i min nuvarande boning som ligger endast ett stenkast från skutan. Jag kan se taket härifrån. Eller ja..alla tak på alla hus över hela norra stockholm, men det är en annan femma (och nej, jag kan inte sluta skryta, jag är för nöjd för det) och jag försöker hitta inspiration till något som kan komma att bli ett fruktansvärt dåligt blogginlägg. Som sagt dock, jag gillar initiativet och stöttar det därför genom att bidra lite.

I vanlig ordning ska jag upp och springa runt på en buffé tidigt som satan imorgon, men efter det har jag i alla fall den dejt med malin att se fram emot, så dagen kanske blir händelserik i alla fall. Man vet ju aldrig.
Nu tänkte jag blasta stereon med lite Band of horses och dansa runt till utsikten av ett så gott som nattsvart stockholm och minnas förra hösten, men se fram emot det som komma skall resten av detta år mer.


Välkommen tillbaka bloggen, jag saknade dig lite. Lite.

Malin står just i denna stund och förbereder kvällens förrätt.
Vad det blir?
EN MACKA SÅKLART!

vi vet inte hur den blir, men en sak vet vi och det är att vi är tillbaka!

Nu är det inte många dagar kvar i skutan, 45 ungefär, sen flyttar jag till Karlstad för plugg och Daniel till en ny lägenhet i någonstans i Stockholm. Rébban har redan lämnat boet och bor nu i en lya med balkong. Snipp snapp snut så var sagan slut.

AAAAAAAAAAAH!
Jag kanske är den enda i nästan hela sveriget som inte är bakis idag? feeling kinda good though.
Sitter ute på landet med en ettåring hängades och slemmandes brevid mig på stolen som hela tiden stirrar upp på mig med sina stora blåa ögon. SÖTUNGE.
Midsommar spenderades alltså för mig på hemmaplan med tårta, gratis mat och lite drinks, det kändes helt okej, helt okej.
Så så är det med det.

Imorgon.
Imorgon flyttar jag mitt pick och pack 25 minuter västerut. Jag har i princip redan lämnat skutan med andra ord, jag har sovit min sista natt där och packat ihop nästan allt.
Imorgon följer mig alltså ett fullspäckat schema som innebär kungens kurva, tyresö, kungsholmen samt hässelby som slutstation. Imorgon kväll kommer Camilla på besök och då ska allt vara klart! Tro mig, det kommer vara klart.

Ja ja, så är det med det.
Detta var alltså mitt goodbye inlägg i skutans blogg. Jag lovar att komma på besök.

Hej då!

Förra helgen på mors dag var jag i Örebro, men såklart var jag bakis och oförmögen att ens tänka på något annat än mina egna synder så min kära mor fick snällt sitta och gråta på en liten pall i köket UTAN uppvaktning. Pluttan. Men nu ska jag allt göra bra ifrån mig och komma hem för andra helgen i rad men nu med kramar och paket. Man måste ju göra vad man kan nu när konkurrensen är om moderskärleken ökat i och med Hugos ankomst. Hujedamej.

/ellablomman

Igår när vi satt på bussen på väg hem efter en helg av totalt jävla utflippade och störda äventyr så uttalades orden "nu när vi har haft en så himla fantastisk helg, kommer det slå tillbaka? får man ha en så bra helg?" (Jo, just det, matilda tvättade håret med hundbalsam också, det är sant!) och det var bara en tidsfråga tills helgen skulle börja slå tillbaka för min del.

Klockan 1930 befinner jag mig på jobbet, första dagen jag ska vara med och hjälpa till i puben jag måste prestera prestera prestera men min kropp sa raka motsatsen. Den bad mig snällt att snälla snälla snälla gå och sova eller börja gråta hysteriskt eller få någon form av stark reaktion på något, dessutom hade jag hemskt ont i kroppen. 
Det första jag får veta är att vi ska ha en grupp fransmän, de väääääägrar att prata engelska. De tittar oförstående på mig och säger något på franska som jag inte förstår, jag ler lite och går in i köket och slår huvudet några gånger i väggen i ren frustration. Puben blir fullsatt och vi sitter i skiten, på riktigt. Min första dag, jag är major bakis och supertrött och jag springer som ett jävla djur hela kvällen. Svetten rann längs med ryggen. Min chef uttalar de hemska hemska orden "det vore bra om du stannade till stängning". 23.00 alltså. Jag skulle jobba frukost dagen efter.
Ja ja.
Jag sa att det var lugnt och efter ett tag så kom hon till mig och sa att "du kan väl börja förbereda för stängning? Ta bort disken och så."
wiiiiiiiiiiiiiiiiiii skriker den enda hjärncell som är vid någon form av medvetande. Jag börjar långsamt långsamt rulla vagnen med säkert hundra tallrikar eller mer på mot disken näääär....

KRASCH BOOOOM BAAAANNGGGGGG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 
50% av tallrikarna når golvet och det låter, det dånar och alla tallrikar som föll gick i en miljard små bitar och alla skrattar mig rakt upp i ansiktet. HAHAHAHA skriker dom och pekar. Jag ville dö. Jag slutade 23.30 för att börja 06.30 imorse.

On top of this, solbrännan svider som knivar mot huden, jag har suspekta blåmärken över kroppen och dessutom små skärsår efter porslinet jag hade sönder.
Så, jag skulle nog vilja säga att det slog tillbaka. Ja.